/ Linas Vardag / Outfits / Ur arkivet /

Nio favoriter

 
 
Här har ni nio favoritoutfits jag burit det senaste. Alla är såklart favoriter av olika anledningar. Den första är given, jag kommer i den fina kjolen igen. Det är själ nog att bli favorit. Nummer två är tagen tagen jag vägde in under 80kg. Kände mig skitsnygg och smal. Nummer fyra är given då både skinnbrallorna och blusen är plagg jag inte kunnat ha på länge länge. Nummer sju är tagen innan årets julfest med jobb. Snyggaste skorna ever. Och nummer nio är en såndär laid-back-men-ändå-döläcker-outfit i även här en gammal tröja jag numera kan ha igen. 
 
/ Linas Vardag / Outfits / Ur arkivet /

20111014

 
 
Eftersom det blir ont om outfitbilder när man är på resande fot så bjuder jag idag på en gammal favorit från hösten 2011.
/ Linas Vardag / Ur arkivet /

Om att mista en förälder

När man lär känna en ny person så kommer alltid samtalet efter ett tag in på familj. Jag pratar på om min fina mamma ett tag men sen kommer frågan 

-Din pappa då?
-Han är död
-Åh förlåt!

Där tar ofta samtalet ofta slut. Det gör ont och känns så dumt. Jag vill bara skrika

-Det är ju inte ditt fel! Fråga på du!

Det är inte många som gör det. Frågar på alltså. De är väl rädda för att framkalla tårar, eller tror de att sorgen smittar? Jag vill att ni alla ska veta hur det är att mista en förälder. Jag har inget emot frågor, jag vill gärna kunna ge er svaren. Jag är långt ifrån ensam. Visste ni att nio barn mister en förälder varje dag? På ett år mister 2300 sin pappa och 1000 sin mamma. Det är en i varje skolklass. I min klass blev det jag som drabbades. jag var dock inget "barn" längre. Arton år var jag. Hade flyttat hemifrån. Blivit vuxen. Tro mig när jag säger att det där inte betyder någonting.

Jag kände mig lika liten som alla unga som mister en förälder.

Jag vet att somliga tycker att det kan vara svårt att hantera någon som nyss mist en förälder. Till er vill jag säga: se mig, säg något, gör något. Vänd mig inte ryggen. Muren av tystnad, blyghet, missriktad hänsyn och likgiltighet kan få ledsna att känna sig ännu mer övergivna, utestängda, till och med uppfatta tystnaden som brutal. Professionella lyssnare i all ära men det är trots allt ni släktingar, kompisar, pojk/flickvänner, grannar, lärare osv. som finns kvar. Det är ni som kan stötta men som ibland står hopplöst handfallna och tafatta, som bara klampar på eller i värsta fall tiger.

Jag tänkte berätta min historia för er. Försöka ge besked på hur jag blev bemött. Hur jag ville bli bemött och framförallt hur jag absolut inte ville bli bemött.



Det är onsdagen den 28 februari 2007. Jag är på topp. Jag dricker vin med mina bästa vänner, lyssnar på bra musik och sjunger en massa. Det är 100 dagar till studenten och vi har en enorm förfest innan vi ska ner till klubben som ordnar 100dagars festen. Så kommer min vän Karin och säger att hon vill prata med mig i hallen. Visst säger jag. Men i hallen står min elva år äldre bror. "Va fan gör du här?" Frågar jag. "Din mamma är där ute" är allt han säger. Jag går ut och möter mamma på trappan. "Vad är det som hänt?" frågar jag. Mamma svara, "din pappa har dött".

Klockan är väl mellan tio och elva på kvällen. Den 28 februari 2007. Jag har precis fått reda på att min pappa inte längre finns. Vi promenerar omkring i Båstad. Jag, min mamma och min bror. Jag har tusen frågor, får många svar men hör nog inte dem. Jag känner mig helt tom. Sen sitter vi i bilen ner till Kävlinge. Jag blir informerad om att vi, jag och min bror, ska vara på begravningsbyrån kl 13.00 dagen efter. Just så känns det, som om allt är bara information. Jag lyssnar men förstår nog inte.

Morgonen efter ska jag ringa till skolan och förklara min frånvaro. Jag säger i princip att jag kommer inte idag för att vi haft ett dödsfall i familjen. Mia på expeditionen, som är rösten på andra sidan luren, frågar om det är min pappa. Ja, svarar jag. Hon sa att hon kände det på sig. Och så bad jag henne be min mentor ringa mig.

När min mentor Anki ringer ett par minuter senare förklara jag hur min pappa, som var påväg till en husvisning, fick känningar av kärlkramp. Hur han reser sig från soffan för att gå och öppna altandörren för en vän, för att sedan ramla ihop. Att det som förmodligen hände var att ett stort kärl runt hjärtat brustit. Jag berättar att sjukvårdarna sagt att det gått snabbt, ungefär fyra minuter. Att han inte varit medveten om att han höll på att dö förren han föll. Att han inte hann lida. Hon är fin och förstående. Säger att hon kan absolut berätta för klassen. Säger att jag ska stanna hemma så länge jag behöver. Säger slutligen till mig att jag ska hälsa min mamma. Säger att jag ska be henne krama om mig ordentligt från henne.

På förmiddagen efter min pappa dog kommer min bror. Vi ska åka till begravningsbyrån. Jag säger att jag vet med säkerhet att pappa fyllt i ett "Vita Arkivet", ni vet det där häftet man kan skriva hur man vill ha det i. Vi åkte alltså till pappas lägenhet för att leta upp det. Det var tungt. I vardagsrummet låg det jordrester kvar på golvet, ett par lila plasthandskar och några tomma krukor. Det var där det hände. Min bror som redan varit i lägenheten stressade på mig och sa att vi måste skynda oss. Så vi började leta och hittade slutligen arkivet. Jag tog med mig pappas plånbok och telefon. Ville ha honom nära.

När vi kom till mötet på begravningsbyrån kom den första stora smällen. Pappa önskade väldigt tydligt att han inte ville ha någon begravning. Han ville kremeras och jordsättas i minneslund. Utan cermoni, utan blommor, utan musik. Med "billigast möjliga kista, typ wellpapp"

Det var bara början. Den närmsta tiden var fylld av stress och påtyckningar. Framförallt från min bror som på något konstigt vis inte kunde förstå att jag faktiskt söjde. Att jag och pappa faktiskt hade en hyfsad relation till skillnad från dom. Jag visade inte mycket. Grät en massa såklart, det är ju jag. Men visade inte att allt gick för fort. Hade nån konstig idé om att vara stark. Idag önskar jag att jag bara fått chans att bryta ihop. Bara lite. Att jag gett mig chansen. Eller att någon tog tag i mig och fattade att jag inte var så star som jag verkade.

Hela det första året följde jag föregående års kalender. Va gjorde vi den dagen förra året. Är det på dagen ett år sedan vi såg den där handbollsmatchen? Är det på dagen ett år sedan vi var på IKEA och du tvingade mig att äta den där billiga korven vid utgången, det ska man ju. Är det den dagen? Den 1 mars 2008 insåg jag att mitt minne av den dagen för ett år sedan är ett minne där pappa inte finns med. Pappa upplevde inte den dagen ett år tidigare. Pappa var död.

Jag kommer ihåg några av de sista presenterna och fick av pappa. Den absolut sista var nog en svart klänning. Jag hade den nyår 06/07. Jag minns att jag så gärna ville ha den men inte hade råd. Så jag fick den av honom. "Du får den för att du är så duktig" sa han. Jag minns att jag fick tårar i ögonen. Jag kan känna dem nu. Den 25 februari 2007 sa han för tredje gången i mitt liv att han var stolt över mig. Då hade han tre dagar kvar att leva. När börjar man se sig själv som död?

Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förren vi når fram till den. Vi förutsätter (vi vet) att någon som står oss nära skulle kunna dö, men vi ser inte bort om de få dagar eller veckor som följer på ett sådant dödsfall. Vi misstolkar till och med karaktären hos de få dagarna eller veckorna. Om dödsfallet inträffat plötsligt förvänar vi oss kanske att vi kommer drabbas av chock. Vi förväntar oss inte att denna chock ska utplåna allt, att den ska rubba både kropp och själ. Och framförallt inte att den ska kommer ett par år efter dödsfallet. Vi förväntar oss kanske att vi ska ligga framstupa otröstliga av förlusten. Vi förväntar oss inte att bokstavligt talat bli galna. Vi är lugna typer, samtidgt som vi tror att vår pappa ska återvända och då kommer behöva sina hundratals skjortor och slipsar. Inte kan vi i förväg känna till det faktum att det är en frånvaro utan slut som nu följer. Ett tomrum som föralltid, dagligen, kommer påminna dig om att han inte längre finns.


Men jag vill bara att ni alla ska kunna förstå. Eller iaf kan det vara en hjälp på traven. Varje sorg är unik, men detta är iaf min historia.